idakleinau

Min mobil och mina nycklar ligger på bordet bredvid mig. Min lila fina mobil och min tunga, rasslande vaktmästarnyckelknippa. Livsviktga saker, hela dagen blir förstörd om man av mistag skulle glömma dem och flera dagar, månader och veckor om de försvann. Jag låter mobiltelefonen vila i handen och det slår mig att den bara är ett stycke metall och ihoplödda sladdar. Ändå är den så viktig. Jag tar upp nycklarna i den andra. De är varma och den lilla bjällran på cykelnyckeln ger ifrån sig ett ljud som får mig att tänka på julen. Tänk om nyckelknippan försvann. Vilken kostnad att byta ut alla låsen i hemmet och göra ny cykelnyckel och skåpnyckel. Vilken katastrof. Jag låter blicken svepa över ena handen mot den andra. Händerna är i samma våglängd och de väger nästan lika mycket. Jag känner mig som en våg, både i vikt och viktighet. Jag tänker att vågen precis är i jämnvikt.

 Jag är så irriterad på mig själv att jag lägger så stor viktighet på dessa obetydelsefulla prylar? För helt ärligt kommer inte min nyckelknippa vara något man predikar om hundra år. Varför lägger jag alltid min energi och viktighet på fel saker? Det finns så många människor som förtjänar den bättre! Och alla vet ju att världen inte går under (även om det är surt) när något går sönder.

min mobil är alltså sönder

Det var länge sen vi sågs
Det måste gått ett år
Tiden rinner förbi
Stora människor har ingen tid